4 Octave Wonders Part 8 - Bruce Dickinson
Det kräver grymma komprimerings-skills för att klämma ihop Bruce Dickinsons väg mot stjärnorna i en 
300-sidors bok, än värre till bloggformat. Skills jag kanske inte besitter men here goes...
The Air Raid Siren, Bruce Dickinson föddes 1958 i England och efter en lite knackig uppväxt med ett ständigt flyttande och hoppande mellan skolor hamnade han som trettonåring på en internatskola vid namn Oundle. Det var där han fick höra Deep Purple's album "In Rock" för första gången och detta album är också i grunden ansvarigt för allt som sedan följde.
Vi hoppar till 1976, då han som 18-åring bytte skola till en katolsk (utan att vara praktiserande katolik) skola och där startade hans karriär som sångare. Han hörde två elever prata om att deras band behövde en sångare och Bruce ville prova och i rep-garaget blev de imponerade av sången och det ledde till inköpet av hans första mikrofon. Bandet de bildade splittrades dock kort därefter.
Efter sin examen stod han där som många andra gör, kliar sig i skallen och undrar vad han vill göra med sitt liv. Han gick med i armén i ett halvår men vantrivdes så han ansökte till Queen Mary Collage i London där han ville läsa historia. Hans föräldrar ville att han skulle fortsätta i armén men Bruce hävdade att han ville ta examen först, vilket bara var en ursäkt för att slippa armén. Väl nere i London började han genast leta efter band att sjunga i.
I skolan blev han inblandad i underhållningskommittén. Det öppnade några dörrar till branchen och han träffade på Paul White som spelade flera instrument, ägde en PA-anläggning och annan utrustning. Bruce föreslog att de skulle starta ett band tillsammans med trummisen Steve Jones som Bruce lärt känna. Speed hette bandet de bildade och även om bandet inte höll länge så inspirerade det iaf Bruce att fortsätta med musiken. Paul White hann ge Bruce lite gitarrlektioner, tillräckligt för att han skulle börja skriva lite egen musik.
"Singer wanted for recording project" var annonsen i Melody Maker Bruce nappade på eftersom han aldrig varit i studio förut och ville förstås prova på det. Det var bröderna Phil och Doug Siviter med deras band Shots som hade annonserat. Bruce skickade en kassett och de kallade ner honom till studion och blev så pass imponerade att de ville ha honom i bandet.
Shots spelade regelbundet på pubar och en kväll på puben Prince of Wales i Kent fick de besök av Barry Graham (den maskerade trummisen Thunderstick) och Paul Samson och ett par veckor efter denna spelning ringde Paul upp Bruce och frågade ifall han ville gå med i Samson. Bruce insåg förstås fördelarna med ett mer etablerat band och hoppade på tåget som avgick 1979. Livet med Samson visade sig dock inte vara en dans på rosor och inte alls vad han hade trott om band på den här nivån:
"In my naïveté I thought people who were in rock 'n' roll bands were great artists, and it was a huge shock to the system to realise that they weren't, that they didn't even aspire to be, really. Some of them did, maybe, but some of them, like Samson, were very frightened of the idea." - Bruce Dickinson.
På första utgåvan av Samsons första album "Survivors" sjunger Paul Samson och senare släpptes utgåvan
samma åtta låtar men med tillägget av fem av dessa låtar med Bruce på sång.
Samson med "Vice Versa"
1981, efter ytterligare två album med Samson, "Head On" och "Shock Tactics" hoppade han av och provsjöng för Iron Maiden och svaret han fick var ett kort "Hey... you got the job."
Efter några gig med Iron Maiden började de skriva på låtar till "The number of the Beast". Detta album blev så väl mottaget att en världturné följde och det blev en av deras längsta turnéer någonsin. "The Number of the Beast" kommer för alltid att anses som ett metalliskt mästerverk och det massiva användadet av 666 kommer till stor del från detta album.
En anekdot från inspelningen av denna skiva är från producenten Martin Birch som var inblandad i en bilolycka och fick räkningen från verkstaden som uppgick till 666 pund. I vidskeplighetens namn vägrade han betala denna summa och krävde att de skulle ändra summan till 665 eller 667 pund.
Smeknamnet "Air Raid Siren" kommer från skriket i slutet av introt från låten "The Number of the Beast".
Skriket var för övrigt inte menat att vara där utan var ett resultat av frustrationen av timmar och åter timmar av inspelning av introt medans Martin Birch letade rätt sound. Bandet gillade skriket så mycket att de lät det ligga kvar på inspelningen.
Dickinson fick sina första låtskrivar-credits på "Piece of Mind" som kom 1983 och "Powerslave" som släpptes året efter. Låtarna var "Flight of Icarus" och "2 Minutes to Midnight".
Efter World Slavery Tour som blev deras längsta turné någonsin tog bandet en välbehövlig vila på sex månader och Bruce ägnade mycket av denna tid till att träna fäktning, en idrott han utövat sedan han var 13 år.
Efter pausen var det dags för nästa platta men Bruce var inte odelat nöjd med "Somewhere in Time" som
släpptes 1986. Han gillade inte det progressiva sounded och han var inte alls delaktig i låtskrivandet till detta album. Ytterligare en turné följde och väl hemma igen började låtskrivandet för "Seventh Son of a Seventh Son". Efter turnén som följde bestämde de sig för ett års vila.
1990 följde "No Prayer for the Dying" och denna platta gick inte lika bra som föregångarna.
Bruce hade en alldeles "egen" låt på denna skiva och det var "Bring Your Daughter to the Slaughter".
En låt som för övrigt skrevs till filmen A Nightmare on Elm Street 5.
Det var också under 90-talet som Bruce utbildade sig till pilot och har sedan dess agerat pilot på åtskilliga
flygningar för brittiska flygbolaget Astreus.
1992 hade bandmotorn Steve Harris fixat en helt egen studio och "Fear of the Dark" spelades in i denna studio. Denna platta fick ett bättre mottagande än föregångaren och enligt Bruce var det på denna platta de försökte hitta sina rötter igen och jag tycker väl de lyckades rätt bra med det. Ingen Maiden-konsert är komplett utan allsång till "Fear of the Dark"!
Trots framgångarna så lämnade Bruce Iron Maiden 1993 för att koncentrera sig på sin solokarriär.
Hans solokarriär hade satt fart redan 1990 och "Tattooed Millionaire" släpptes detta år. "Tattoed Millionaire" var till stora delar ett samarbete med gitarristen Janick Gers från Gillan.
"Balls to Picasso" släpptes 1994 och följdes av "Skunkworks" 1996. 1997 kom "Accident of Birth" där
Adrian Smith (ex-Iron Maiden) gästspelade och detta album blev mer metal än hans tidigare mer
rock-orienterade album.
Titellåten från "Accident of Birth"
"The Chemical Wedding" släpptes 1998 och på detta album återfinner vi Adrian Smith på gitarr.
Denna platta inspirerades av den engelska poeten och målaren William Blake.
I februari 1999 återförenades Iron Maiden med både Bruce Dickinson och Adrian Smith men det innebar inte ett slut för hans soloarbeten. "Tyranny of Souls" släpptes 2005 och det är hans senaste soloalbum.
"Brave New World" från 2000 blev återföreningsplattan och efter flitigt turnernade kom "Dance of Death" 2003.
Dance of Death (orchestral version)
Angående låtens text älskar jag för övrigt följande Youtube-kommentar: "I don't think it's a good idea to be
walking through the everglades at night regardless if you've been drinking or not. Just saying."
2005 gav de sig ut på The Early Days World Tour där de bl.a spelade på Ullevi inför 60.000 åskådare.
En konsert som också sändes till 60 miljoner metaltörstande människor runt om Europa.
"A Matter of Life and Death" släpptes 2006 och fick ett lysande mottagande med bl.a 5/5 av Kerrang!
och 10/10 i Metal Hammer. Turnén som följde lämnade dock många besvikna då de valt att spela hela
albumet från början till slut. Visst spelade de några gamla dängor mot slutet men många klassiker uteblev med detta upplägg.
2008 gav sig bandet ut på ännu en turné och denna gång med ett "eget" flygplan. Ed Force One heter planet och är en Boeing 757 med Maiden-grafik och en av de som skötte spakarna var förstås Bruce Dickinson.
Rekommenderar starkt DVD'n Flight 666 som kom 2009!
Hela fyra år fick vi vänta på ett nytt studioalbum men den som väntar på något gott... 2010 släpptes till slut "The Final Frontier" och det är en platta jag håller som en av de fem bästa skivsläppen under 2010.
Förutom all tid han ägnat inom musiken och bakom spakarna i diverse flygplan har Bruce hunnit med att skriva två böcker, producera tre barn och varit nära olympiska spelen med sin fäktning.
Avslutningsvis så klassar jag inte Iron Maiden som ett band, utan en instutition och utan dem hade vi inte gottat oss i all metal vi nu gör! Visst, Steve Harris må vara mannen bakom det mesta och bästa bandet gjort men utan Bruce Dickinson hade vägen till tronen de nu sitter på definitivt varit längre och slingrigare.
Jag vet inte hur länge vi får vänta på nästa album men en sak är säker, vi har inte hört eller sett det sista av The Air Raid Siren! Up the Irons!
http://www.screamforme.com/
http://www.ironmaiden.com/index.php?categoryid=14&p2_articleid=330
In Focus Gene Hoglan
En av vårt tids största batteristhjältar och en av mina absoluta favorittrummisar, Gene Hoglan eller The Atomic Clock som han också kallas p.g.a hans enorma precision och taktfasthet även i extrema tempon vilket till exempel visar sig i bandet Strapping Young Lad som jag älskar! För tillfället hittar vi honom i Fear Factory men vi ska fösöka gräva lite i hans historia.
Han föddes 1967 och fick sitt första trumset som 14-åring och liksom många andra genier (kanske en överdrift men vad fan) är han helt självlärd. Året 1984 startade sin karriär som roadie för Slayer och skötte trummorna vid soundchecks. Han spelade även i ett band vid namn War God tillsammans med Michelle Meldrum (Phantom Blue, Meldrum R.I.P) under denna period.
1984 var också året han blev tillfrågad att spela i Dark Angel och han skrev de flesta av texterna till bandets nästkommande tre plattor. I mitten av 90-talet klättrade han ytterligare ett par pinnar mot greatness med bandet Death. Han spelade in en platta med Testament och flera album med Devin Townsend med Strapping Young Lad (SYL). SYL's gitarrist Jed Simon drog med sig Gene på ett sidoprojekt med namnet Tenet där han spelade trummor mellan 2003 och 2007. Och 2004 fick han hoppa in som trummis på en spelning med Opeth. Ett år senare fick han återigen hoppa in och i videon The Grand Conjuration är det Gene som sitter på trumstolen. Han har också spelat trummor i Michelles band Meldrum, tills hon dog plötsligt av en blodpropp i hjärnan. Här spelar han med Meldrum med den grymma låten "Purge"!
Här är en Death-intervju med honom och Chuck Schuldiner...
'
Här spelar han i Opeths video "The Grand Conjuration".
Som så många andra kapabla trummisar är han en populär sessionstrummis och har blivit anlitad av band
som Old Man's Child, Daemon, Zimmer's Hole, Ani Kyd, Pitch Black Forecast, Fattooth m.fl.
För er som spelar trummor och vill hålla på med metal rekommenderar jag verkligen hans DVD där man får en hel del nyttiga tips. Här följer ett litet klipp från hans DVD "The Atomic Clock".
Han är också inblandad i Dethklok, bandet från den grymt sköna serien Metalocalypse.
Han har både turnerat och spelat in två plattor med Dethklok. Här är "Bloodlines".
http://www.myspace.com/genehoglan
http://hoglanindustries.com/news.html
Ikväll spelar vi i Göteborg!
Vårt gig på Anchor som gjorde att vi fick detta gig!
Grabbarna vi ska spela med heter alltså Netherbird och kan kollas in här: http://www.myspace.com/netherbird. De var sjyssta nog och lånade ut sin trummis också så ikväll spelar vi med Erik Röjås (Netherbird, Decadence)! Det tredje bandet som ska spela Devilicious och de kan kollas in här: http://www.myspace.com/deviliciousgbg
Här är eventet på facebook om någon vill kolla om deras polare ska dit: www.facebook.com/home.php#!/event.php?eid=176284465716924
Gitarr säljes!
Gig på The Rock i Danmark med Vision 2008.
Fullt upp med renoveringen
På övervåningen lade vi mörkt golv och körde vita väggar vilket blev väldigt snyggt, inte minst med det snea taket... Till undervåningen tyckte vi det skulle bli för mörkt med nästan svart golv, inte minst för att det skulle bli så jobbigt att städa. Inte heller ville vi ha ek eller något annat vanligt golv då vi tyckte det var tråkigt och inte passade med det mörka golvet vi hade på ovanvåningen. Det tog länge och väl innan vi till slut beslutade oss för att ha vitt golv. Vet inte om det är lättare att städa, men det blir riktigt coolt och ovanligt! Dock så sätte det stora svårigheter i vilken färg på väggarna man skulle ha, eftersom både vitt golv och vita väggar blir väldigt sterilt. Samtidigt ville vi inte ha en för mörk färg för att vi slippa renovera om vid en eventuell försäljning.
Lite bilder från övervåningen.
Sovrummet! Här saknas det en fondtapet bakom sängen. Vi ska ha den lila medaljongtapeten i detta inlägg.
Som färger på väggarna på undervåningen valde vi färger som skulle passa med fondtaperna och tavlorna vi valt som ni tidigare sett bilder på. (Om inte, så kan ni kika här, här och här.) Och nu börjar äntligen undervåningen växa fram då hallen nu är klar... Här är lite bilder på arbetet!
Väggarna snart klara i hallen men inget golv...
Väggarna klara i hallen och nu med golv!
Äntligen kan jag säga "Hem ljuva hem"...
Nu har arbetet precis börjat med vardagsrummet och köket och vi har sprungit och letat kakel, kök och tapeter som galningar! Men mer om det senare. :-)
Fix av visum
Mycket papper att fylla i, och inte alltid så förståliga papper heller. > <
Man kunde tro att detta kort var var tagit i Ryssland på grund av vädret men icke då.. Detta är Stockholm!
Den Ryska Federationens konsulat = Ryska Ambassaden.
My Gear - Del 2 ESP/LTD Dan Jacobs Signature
Säkert inte så många som visste hur min huvudgitarr egentligen ser ut, men nu vet ni.
Det är en LTD Dan Jacobs signature med blodstänk och en fullkomligt fantastisk gitarr att spela på och trots att massor av gitarrer har samma bestyckning så låter den här snäppet bättre ände flesta andra jag jämfört med. Det här är en gitarr som jag tycker kombinerar ljud och spelbarhet på bästa sätt. Nu tyckte jag blodstänket inte helt passade Frantic Amber, eller snarare var snygg ihop med Mios gitarr, så what to do? Lacka om den? Svindyrt!
Sen låter den alldeles för bra för att bara ha som rep/övningsgitarr så efter lite funderande var det bara att kasta sig i bilen och inhandla blanksvart självhäftande film och en hobbykniv modell mindre. En metod som kräver noggrannhet och tålamod,
därav fick jag övertala min goda vän/allmänna tekniker Skorpan att hjälpa mig och tillsammans gjorde vi ett grymt jobb, tycker iaf jag.
Tyvärr har jag inga bilder på projektet men vi var tvungna att strippa all hårdvara från gitarren för att kunna göra ett ordentligt jobb och två timmar senare stod jag där med en skitsnygg "ny" gitarr, precis som jag ville att den skulle se ut! Fördelen med självhäftande film är ju också att skulle jag vilja ha tillbaka originalutseendet så är det bara riva bort filmen.
Den är utrustad med EMG 81/85 (förstås), Floyd Rose och en kul liten krets som ESP kallar Afterburner vilket är som en liten overdrive inbyggd i gitarren. Den aktiveras genom att ploppa upp tonratten. Kan dock säga att den inte behövs då den klöser ordentligt annars också, mer än mina andra gitarrer, även de med aktiva mickar.
Det är denna gitarr jag spelar med i första hand och den jag haft på inspelningar och i stort sett alla gig hittils, dock så ska jag ha en annan gitarr i Ryssland. Men mer om den och mina andra gitarrer en annan gång, då jag har inte mindre än fem stycken! ;-)
Längtar till Ryssland...
Close-Upbåten 2011
Den oskyldiga hytten...
Partytime!
När det var dags för banden så smet vi ner till månpalatset och kvällen startade med Napalm Death. Napalm Death är sånt band som ska ses live. Argt, stökigt och rörigt kan tänkas men något mer orginellare utan speciella scenkläder får man leta efter. Sångaren är skön lugn lirare som ser ut att få spamser varje gång en låt börjar. Det samlande intrycket blir en slags Dr Jekyll/Mr Hydes goes pop-britt/deathmetal. Riktigt underhållande!
Peter och Robban
Väl där så träffade man förstås på några kända ansikten även om de ibland gör miner som man inte är så van att se! Vi varvade kvällen med att mingla och se dem band som det bjöds på och till slut slog vi oss ner med Patric och Erik vid första bästa hörnbordet. Vartefter folk hade slutat jobba och lyckats hitta bordet så fylldes det på med folk. Kan nämna att Robban och Patric hade redan åkt med båten i ett dygn innan och var då inne på festdag två. Trots att de var möra så var de uppenbarligen härdade och misnt sagt redo för fortsatt festande!
Julia, Erik och Sandra
Patric, Daniel och Marcus
Som andra band äntrade Raised Fist scenen och trots att de inte riktigt tillhör min bag så var det ett riktigt bra gig. Man kan inte säga att dessa grabbar inte leverar live. Publiken deras var inte heller sena att visa sin uppskattning för det.
Patric, Erik och jag
Peter och Marcus
Inne i minglet så träffade jag Anna Bumbi och hennes kompis som jag visste skulle på båten. Sen även italienskorna som var på båten, Jo och hennes kompis Elena. Det visade sig att vi hade några gemensamma bekanta i italien, världen är bra liten!
Tillslut var det dags för kvällens sista band, Bullet. Och jag måste väl erkänna att jag inte varit ett direkt fan av Bullet för att de in mina öron bara låtit lite AC/DC-kopia om dem. Men nu gav jag dem en ny chans på båten och fan vilket gig de gjorde! En äkta känsla av glöd genomsyrade bandet på scen och det gjorde att låtarna växte och man hörde flera av influenserna än AC/DC. Som ni märker, jag är omvänd! Dock så hade jag hoppats på att Paradise Lost skulle avsluta sista kvällen då jag deras musik nästan kräver kvällshumör. Men Bullet blev en trevlig överaskning och en sjysst början på den forsatta partynatten.
När jag hittade Bumbi igen så hade hon hittat de andra bloggerskorna som skulle på båten. Vi passade på och förevigade ögonblicket med några bilder! Flera tyckte om spektaklet och ville gärna vara med på bild. ;-)
Jess Fox, Sanibo, jag och Anna Bumbi
Robban och hans favoritbloggerskor! ;-)
Andra dagen så fick jag se Paradise Lost för första gången! Jag har velat se dem länge men det har aldrig blivit av. Tyvärr så hade de inget vidare ljud men när ljudet väl blev bättre så var det såklart en upplevelse för mig. Dock så var jag lite besviken på att det inte kändes som att de hade glöd när de spelade.
Sammanfattningsvis så hade jag och Marcus skitkul och var uppe hela natten i vanlig ordning! Tyvärr så hade många problem att komma på båten då ovädret satt stopp för flera av Silja-bussarna mot Stockholm genom en olycka i Södertälje. Säkert en hundra personer kom inte med båten och det var verkligen hemskt tråkigt. Vi som var där fick festa dubbelt helt enkelt!
Tack till Close-Up och alla som var där för en grymt kul kryssning!
Children of Bodom
Children of Bodom bildades 1993 av gitarristen Alexi "Wildchild" Laiho och trummisen Jaska Raatikainen under namnet "Inearthed". Båda musikerna hade känt varandra sedan barnsben och hade ett stort intresse för hårdrock. Alexi´s musiklärare sa åt honom att spela hårdrock är inget man kan livnära sig på. Detta triggade Alexi att repa ännu hårdare i hans fars garage och ta alla spelningar de kunde få på ungdomsgårdarna i Esbo,Finland. Efter att deras tredje demo inte rönt någon framgång hos skivbolagen bestämde de sig för att själva finansiera debut albumet. Samtidigt bytte de namn till Children of Bodom (namnet kommer från en 45-årig finsk mordgåta som ägde rum vid sjön Bodom nära bandets hemregion Esbo, Finland) Debut albumet skulle släppas på ett mindre belgiskt skivbolag men skivbolaget Spinefarm fick tag i skivan och signade C.O.B.
"Something Wild" släpptes officiellt i november 1997 och i marknadsföringssyfte spelade bandet in en musikvideo till låten "Deadnight Warrior". Musikvideon hade en mycket liten budget på 7000 kr, den spelades in utomhus under ett par kalla snöiga nätter med en en medeltemparatur på -15 grader. Laiho var gitarrmässigt mycket inspirerad av sin idol Yngwie Malmsteen på albumet.
"From now on, we're enemies. You and I." så börjar deras andra album "Hatebreeder" samplingen är från filmen "Amadeus" Tack vare framgången med "Downfall" singeln och albumet "Hatebreeder"" kunde Children of Bodom schemalägga konserter i Japan tillsammans Sinergy och In Flames, på två av dessa konserter spelades live-albumet "Tokyo Warhearts" in. Inför album tre valde de producenten Peter Tägtgren och hans studio Abyss, musiken kom att innehålla mer dynamik än tidigare, en musikvideo till låten "Everytime I Die" spelades in.
När Children of Bodoms magnum opus "Hatecrew Deathroll" släpptes januari 2003 gick den direkt in på första platsen på den Finländska albumlistan. C.O.B. valdes också till "The Finnish Metal Band of the Year" Children of Bodom första världsturné startade 2003 och pågick till slutet av 2004. Turnen hade många utsålda konserter och markerade konsolideringen av bandet i Nordamerika, men följdes också av ett oväntat tillkännagivande gitarristen Kuoppala hade beslutat sig för att sluta i Children of Bodom av personliga skäl, mitt under turnen utan att ge någon föregående varning. Således tog Alexi's in sin bandkamrat från Sinergy Roope Latvala.
I slutet av 2005 kom albumet "Are You Dead Yet?" där enklare och tyngre gitarr riff och inslag av industrimetal hade integrerats i C.O.B. musik. Fansens reaktioner var varierade men till dags dato har albumet sålt mest av alla i deras katalog. Under den framgångsrika turnen spelade de in live dvd:n " Stockholm Knock Out Live" som innehåller "Live In Stockholm" dokumentären "Chaos Ridden Years" och alla bandets musikvideos. Dvd:n blev en av de mest framgångsrika dvd utgåvorna i Finland någonsin. "Blooddrunk" det sjätte albumet av Children of Bodom släpptes den 7 april 2008 bara på förbokningarna sålde albumet guld i Finland. Musikaliskt var det en liten tillbaka gång till det klassiska C.O.B. soundet.
Den 7 Mars är det dags för Children of Bodoms nya album "Rentless Reckless Forever" som du kan förbeställa i många olika limiterade utgåvor HÄR
CHILDREN OF BODOM KOMMER TILL SVERIGE!
|
CHILDREN OF BODOM + SUPPORT
|
Arenan, Fryshuset STOCKHOLM, Sweden
|
2011-03-24
19:30 |
|
CHILDREN OF BODOM + SUPPORT
|
Restaurang Trädgårn GÖTEBORG, Sweden
|
2011-03-25
18:00 |
Stratovarius
Stratovarius grundades augusti 1984 i Finland av de tidigare medlemmarna i bandet Black Water Tuomo Lassila, Staffan Stråhlman och John Vihervä. Namnet Stratovarius var en blandning av Stratocaster och Stradivarius. 1985 värvades Timo Tolkki som sångare och gitarrist han tog snart tog över låtskrivandet och bestämde bandets musikaliska inriktning, en efter en slutade de gamla medlemmarna p.g.a. musikaliska skiljaktigheter alla utom Toumi Lassia. Nya bandmedlemmar togs in. Bandet gigade mycket i Helsingfors och 1987 kom demon, som innehöll låtarna"Future Shock", "Fright Night" och "Night Screamer". Genom demon och en konsert på Tavasti Club, Helsingfors, fick de ett kontrakt med CBS Finland. I maj 1989 släpptes deras debutalbum "Fright Night".
CBS Finland avslutade sitt kontrakt med Stratovarius. Bandet bestämde sig för att själva finansiera "Twilight Time" och satsa på marknaden utomlands, japanerna föll handlöst för Stratovarius melodiösa neo klassiska hårdrock. I Juli 1993 blev "Twilight Time" det bäst säljande importalbumet i Japan. 1994 släppte Stratovarius deras tredje album, Dreamspace och in i bandet kom bassisten Jari Kainulainen.Inför uppföljaren hade Tolkki beslutat sig för att sluta sjunga i bandet och de tog in sångaren Timo Kotipelto. Releasen av Fourth Dimension 1995, blev en stor succé för bandet. Trots framgången med "Fourth Dimension ombads Tuomo Lassila trummor och keyboardisten Antti Ikonen att lämna bandet p.g.a. musikaliska skiljaktigheter. Tolkki annonserade efter en keyboardist som kunde spela som Jens Johansson (Yngwie Malmsteens Rising Force, Dio) Det visade sig att den riktiga Jens Johansson hade precis provspelat för Dream Theater och fann att de inte klickade på det personliga planet, de var för strikta och kristna så han åkte till Helsingfors och badade bastu med Stratovarius och efter fylleslaget i bastun så var han medlem. Running Wilds trumslagare Jörg Michael rekryterades också, allt detta ledde till att bandets femte album "Episode" blev mer dramatisk, melodisk och symfonisk än tidigare albumen. Man hyrde in en kör och en stråkorkester.
Deras nästa album "Visions" 1997 innehöll två singlar, "Black Diamond" och "Kiss of Judas". "Destiny" släpptes 1998, och "Infinite" 2000. Med dessa album ökade bandets berömmelse och deras fan base utvidgades de började få ett starkare följe utanför Skandinavien. "Destiny" hade en singel, "SOS" och "Infinity i tre "Hunting High and Low," "It's a Mystery," and "A Million Light Years Away."
Lyssna på när Stratovarius piskar skin i "Speed of Light"
2003 kom bandet med sitt mest episka projektet hitills en album svit som heter "Elements part 1" och "Elements Part 2". Med dessa album nådde de en topp med sin progressiva och symfoniska metal. Den första albumet, Elements, Pt. 1, släpptes i början av 2003, följt av en världsturné. Samma år följdes den av Elements, Pt. 2, båda släpptes på Nuclear Blast. I slutet av 2003 ombads Timo Kotipelto och Jörg Michael lämna bandet. Tolkki hade anställt en ny sångare, Katriina "Miss K" Wiiala, och Anders Johansson i Hammerfall (Jens bror) tillfälligt på trummor. Resten av 2004 var det nästan total tystnad från bandet. Medan de turnerat i Spanien rapporterade Tolkki att han blivit knivhuggen och attackerade av ett rasande fan. Rock tidningar och tabloid tidningar visade bilder på knivhuggna gitarristen. Men någon tid senare började det sprida sig att ingen attack hade inträffat. Ungefär samtidigt lades Tolkki in på sjukhus på grund av allvarlig psykisk sjukdom. Det avslöjades senare av Keyboardisten Jens Johansson på bandets forum att Timo och Jörg aldrig hade ombets att sluta i bandet och att fröken K och Anders anställdes som ett PR-trick för att generera uppmärksamhet kring bandet. Attacken rapporterades också ha varit ett PR-trick.
I januari 2005 meddelades det att Stratovarius hade återförenas med den tidigare sättningen. I juni 2005 meddelade Tolkki att bandets basist, Jari Kainulainen, hade lämnat bandet på grund av personliga skäl. Han ersattes av Lauri Porra, en ung finländsk musiker. Stratovarius släppte sedan det självbetitlade albumet Stratovarius i september 2005. Efter en lång tystnad 2008 meddelar Tolkki att Stratovarius har lagst ner medan resten av bandet meddelar att Stratovarius i allra högsta grad excisterar men att Tolkki inte är en del av det nya Stratovarius. Maj 2009 kommer "Polaris" som går in som nummer två på den finska albumslistan och i år kom "Elysium" som gick rakt in på albumlistans första plats.
Sonisphere Festival Sweden
SONISPHERE kommer tillbaka till Stockholm i sommar!
Lördagen den 9 juli intar Sonisphere på nytt Stockholm! Låt oss presentera Stockholms nya festivalområde: Globe Arenas Open Air med scener på både Globentorget och Söderstadion!
Skälen till att vi nu slår upp Sonisphere Festivals portar på denna plats är många. Globe Arenas Open Air erbjuder allt en modern rockfestival ska göra. En bra blandning av betong och gräs, två grymma scener i form av Söderstadion och torget utanför Ericsson Globe Arena och Hovet. Centralt beläget i Stockholm har området dessutom nära till all form av kommunikation och transport, samt huserar flera restauranger, bra toaletter och bra säkerhet.
Biljetter
Biljetterna släpps den 25 februari kl 9.00. Biljetterna kostar 695 kr + serviceavgift och säljs via LiveNation.se, Stockholm Globe Arenas biljettkassa 077-131 00 00 samt Ticnet-ombud. Ingen försäljning via ATG-ombud, dock uthämtning.
Sonisphere Festival - Sverige Slipknot, In Flames, Mastodon, Mustasch, Airbourne, Dead By April, Kvelertak och Graveyard.
Sonisphere Festival - Finland Slipknot, In Flames, Mastadon, Opeth, Sonata Arctica, Stamina.
BIG4 Metallica,Megadeth, Slayer och Anthrax spelar på Ullevi söndagen 3 Juli.
Såhär kommer scenerna vara utplacerade på Globen Arenas.
4 Octave Wonders Part 7 - Daniel Heiman
En svensk minsann och en kille jag hoppades skulle kvalificera sig till den här avdelningen. Jag har tack och lov snubblat förbi en kille på nätet som har tålamodet och är grym på just det där med att precisera noter hos sångare och han har hittat D2 som lägst och F6 som högst, alltså två snäpp över 4 oktaver och det är jag väldigt glad för, det innebär nämligen att jag i den här avdelningen får dela med mig av den sångare och det bandet (Lost Horizon) som jag tycker är grymma på att "gifta" sång med musik. De passar så fruktansvärt bra tillsammans!
Jag vet inte hur (o)känd Daniel är bland massorna men av de metal-vokalister Sverige haruppbringat genom åren tycker jag han är en av de absolut bästa så ni som är lite hardcoreoch följt svensk metal vet säkert vem den här snubben är. W.A.S.P., Kiss och Black Sabbath var lite av det som dånade från pojkrummet under Daniels uppväxt. Redan tidigt var han inspirerad av sång och sångare och började själv utforska sin röst. Snabbt förstod han att han kanske hittat sin grej och vid 14 års ålder sjöng han i sitt första band med kompisen Fredrik Olsson. De har sedan dess, till stora delar, följts åt genom åren. Fredrik flyttade dock som 22-åring till USA för att studera på Musicians Institute. I över tre år blev Fredrik kvar i USA och under tiden studsade Daniel runt bland olika band (T.ex Destiny där han bara stannade i några månader) innan han landade i Lost Horizon.
Lost Horizon behövde en till gitarrist och Daniel tipsade om Fredrik som precis kommit hem från USA och vad som följer är inte mindre än svensk power metal-historia.
Lost Horizon hann bara släppa två plattor med Daniel men de är skitbra båda två så jag rekommenderar alla att kolla upp dem! Lost Horizon är inte officiellt nerlagt men saknar sångare och det verkar inte hända så mycket om man dömer av deras hemsida.
Daniel är internationellt hyllad för sin röst och lovorden strömmar fortfarande in både här och där, med all rätt! Denna skumma snutt från "Highlander (The One)" har nästan en halv miljon visningar på Youtube...
 |
 |
 |
 |
Från "Awakening the World" som släpptes 2001 lyssnar vi på "World Through My Fateless Eyes".
 |
|
 |
|
Daniel, missnöjd med bristen av enighet inom bandet, den allmänna attityden och med hur saker och ting sköttes hoppade därefter av Lost Horizon. Han tog med sig Fredrik och tillsammans startade de bandet "Heed" som trots att de var aktiva mellan 2004 och 2008 tyvärr bara släppte en platta. Skivan fick genomgående ett bra mottagande med bra till väldigt bra recensioner. Många hoppades på mer, trist att det inte blev så. Heed med "Nothing" från enda plattan "The Call".
|
|
|
|
Mer Heed och låten "Salvation".
|
|
|
|
I samma veva han skulle dra igång Heed blev han tillfrågad om han ville sjunga på Crystal Eyes nya album "Confessions of the Maker". Han fick också erbjudandet att bli medlem i bandet men eftersom han ville satsa helhjärtat på Heed så tackade han nej till medlemskap men tackade ja till inspelningen.
Från Crystal Eyes album "Confessions Of The Maker" som släpptes 2005 kör vi "The Charioteer".
|
|
|
|
Han har också gjort flera gästinspelningar och en av dessa är från 2008 då han gästsjöng på låten
"Inner Peace" med bandet Harmony.
|
|
|
|
Man vet att man har nått åtminstone kultstatus när grabbarna gör allt för att imitera dig på Youtube....
|
|
|
|
För närvarande hittar vi Daniel i bandet Lavett som spelar bandit-rock (vet inte det är ett vedertaget begrepp
men det är vad jag kallar det som oftast spelas på radiostationen bandit) och de gör det faktiskt ganska bra.
Här är "Don't Leave me this Way".
|
|
|
|
Som avslutning, en av låtarna som satte svensk power metal på kartan - "Highlander (The One)" från "A Flame to the Ground Beneath".
|
|
|
|
Allt som barndomskompisarna Daniel och Fredrik gjort tillsammans tycker jag låter skitbra
så vad jag nu skulle vilja se är ännu ett projekt med dessa båda!
http://www.lavett.net
http://www.myspace.com/lavettband
http://www.facebook.com/pages/Daniel-Heiman/66276257813
Skull Fist
Älskar du din NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal) så följ med till Toronto,Kanada och träffa Skull Fist.
Jackie Slaughter (gitarr), Alison Thunderland (trummor), Sir Shred (gitarr) och Johnny Exciter (bas) tar sin 80tals Heavy Metal med en fundamentalistisk hållning här ska allt eka åttiotal från ljudbild till att specialbeställa vintage Japanese sunrise Akira Takasaki guitars från japan.
"Heavier Than Metal" ep:n släpptes 2010 och gav bandet en liten trogen skara fans som ständigt växer.
Skull Fist låter meddela
Så vad väntar du på kontakta Skull Fist och Ride the Beast
http://www.myspace.com/skullfisted
Borta bra men hemma bäst?
Nyhemkommen från Close-Upbåten.. Kul som fan var det i vanlig ordning, men nu är man minsann lagom mör! Måste säga att det var grymt skönt att få komma hem till en mysig soffa, varm pizza och bra rulle efter två dagars festande. Filmen var War of the Worlds med Tom Cruise och Tim Robbins och handlar om utomjordingar som försöker ta över jorden. Om ni ser eller har sett filmen så kommer ni förstå min rubrik till inlägget. Tycker det är en bra och spännande actionfilm med djup i så den rekommenderas varmt!
Såg att kära bloggaren Outer Heaven gjort en kort gigrecension om Anchor-giget här! Kolla in hans blogg och hitta fler livebilder och vilken små-TV-kändis som döljde sig i skuggorna på Anchor.
Iced Earth
Nu när Iced Earth är klara för Sweden Rock Festival 2011. Kan vi dyka ner i historien bakom Iced Earth.
Iced Earth historia börjar i nordöstra, Indiana, U.S.A. där en ung Jon Schaffer introduceras till de legendariska hårdsrocksbanden KISS, Black Sabbath, Blue Öster Cult och Alice Cooper av sin storasyster. Elva år gammal tar hans far med honom på en KISS konsert Jon blir fullkomligt överkörd av musiken och showen. Genom KISS får han en livslång förbannelse att med en obeveklig och kompromisslös vilja pressa sina talanger till de yttersta gränserna och skriva låtar värda namnet.
Jon levde en ganska vild ungdom i Indiana kulmen nås när hans vän dör i en motorcykel olycka. Endast 16 år gammal beger sig Jon hela vägen ner till Tampa Bay, Florida i en skrotbil som även fick vara hans provisoriska hem. Där livnär han sig på brödjobb och på nätterna repar han med sitt band Purgatory efter många medlemsbyten fästs demon "Psycotic Dreams" som blev starten för Iced Earth. Den självbetitlade debuten kom 1990 med Gene Adam på sång som fick sparken inför uppföljaren då han vägrade ta sånglektioner. In kom John Greely på sång "Night of the Stormrider" är ett koncept album om en man som känner sig förråd av religion och vänder den ryggen och blir ett verktyg för ondskans makter..
Inför "Burn Offerings" kom en ny sångare vid namn Matt Barlow in och den klassiska sättningen för Iced Earth var klar, du kan vältra dig i Matt Barlow här. Året efter 1996 var det dags för "The Dark Saga" och Iced Earth tar yttligare ett steg upp i karriären.
Med "Something Wicked This Way Comes" har vi något som kan liknas vid en Iced Earth klassiker här gör bandets maskot Set Abominae debut på omslaget. Låten "Watching Over Me" skrevs till minne av Bill Blackmon vännen till Jon Schaffer som dog i motorcykelolyckan. Han föreslog också namnet Iced Earth till Jon. Efterföljande "Horror Show" tema baserades på klassiska skräckfigurer.
Lyssna på Matt Barlow här
Inför inspelningen av "Glorious Burden" hoppar Matt Barlow av och Tim "Ripper" Owens rekryteras. Albumets lyrik kretsar kring miltärhistoria. På "Framing Armageddon" fortsatte konceptet som påbörjats på "Something Wicked This Way Comes".
Smaka på Iced Earth med Tim "Ripper" Owens här.
På "Crucible of Man" återvänder Matt Barlow som sångare och konceptet fortsätter från föregående skiva.
Idag - Close-upbåten!
Nu gäller det, idag avgår Close-Upbåten från Värtahamnen! Ska bli skitkul att åka igen och den här gången dessutom få se Paradise Lost! Jag kommer åka med Marcus i en nice dubbelsängshytt och så får man se vilka man möter där. Ska ni på Close-Upbåten? För er som inte har biljett än så kan man tydligen köpa plats i två-bäddshytter fortfarande. Om ni ska dit, kommentera gärna!
Ikväll, första gången Paradise Lost för min del
Fest hos Bumbi
Hattkul!
Anchorgiget
R.I.P Gary Moore
Kan inte förstå att ännu en rocklegenderna har gått bort. Gary Moore dog 58 år gammal idag (söndag) i sitt hotellrum på spanska solkusten där han var på semester. Han dog i sömnen tydligen, och vad jag förstår så vet man inte exakt varför. Han var en fantastisk musiker, kan bara säga R.I.P Gary Moore.
My Gear - Del 1 Mesa Dual Rectifier
De som följt mig och Frantic Amber här i bloggen känner kanske till att jag numera kör mina gitarrer
genom en Mesa Dual Rectifier. En rörförstärkare på 100W som är ett trekanaligt, lite egensinnigt och
knepigt monster. Hade jag inte varit så rädd om mitt hår hade jag förmodligen slitit det för länge sen!
| Den är väl ganska straight forward som förstärkare sett med inställningar för bas, mid, diskant, gain och presence för alla tre kanaler. Första kanalen är clean och den har använts rätt sparsamt då.. ;) Andra och tredje kanalen är rätt lika med största skillnaden att presence arbetar helt olika för dessa kanaler. |
 |
I grunden är kanal två lite mer åt vintage-hållet och kanal tre mer modern. Kanal två lämpar sig också lite mer för solo än riff. Utöver ovan nämda inställningar har man också tre modes att välja mellan - raw, vintage och modern vilket bidrar till en massa roliga möjligheter. |
|
På baksidan har man även möjligheten att välja likriktare (rectifier). Antingen rör eller dioder som också påverkar karaktären på ljudet. Jag valde rör till slut. Du har även även en till "karaktärs-omkopplare" på baksidan där du kan välja mellan "spongy" och "bold". Ja, ni ser själva vilken jag kör på... "Spongy" är väl så långt ifrån metal man kan komma. |
 |
Många tycker att Mesan är för begränsad i hur den låter, att den alltid låter Mesa hur man än rattar
in den och jag håller med till viss del. Jag ser det kanske inte som en nackdel att den alltid låter Mesa
för jag älskar de flesta ljud den producerar. Jag ångrar inte bytet från Marshall till Mesa för en sekund
trots att Mesan kräver mycket mer tålamod än vad min Marshall gjorde.
Har haft otroooliga problem med att hitta rätt ljud på den och bytt rörtyp från 6L6 till EL34 för att
komma närmare "mitt" ljud. Har även labbat mycket med olika pickup-konfigurationer på mina gitarrer.
Allt från passiva EMG's och Seymour Duncan's till sustainer-mickar från Fernandes och till slut fastnade
jag för de tjatigt klassiska EMG 81 och 85. Även saker som ofta förbises som t.ex gitarrsladdar har
pedantiskt provats fram och nu kör jag med Lifelines. 500 spänn för sex meter sladd kan tyckas
mycket men i gitarrsladdarnas värld motsvarar det ändå bara övre mellansegmentet...
Ett antal pedaler är också kopplade till förstärkaren men de kommer vi till i ett senare inlägg.
På vår senaste demo användes Mesan tillsammans med ett ENGL-kabinett. Då plockade jag dock bort
två effektrör för att köra förstärkaren i 50W istället för 100. Det är ju välkänt att de flesta rörförstärkare
låter bättre med högre utstyrning till effektrören och det är svårt att komma dit vid inspelning när man
inte kan dra på hur mycket som helst. En mycket enkel lösning som funkade riktigt bra!
De senaste modellerna har denna funktion inbyggd så du kan koppla om mellan 50 och 100W
genom ett knapptryck.
Efter många svettiga ronder är jag närmare mitt mål men fortfarande inte 100-procentigt där jag vill
vara med min bångstyriga bebis (Mesan alltså...) och ännu mer exprimenterade med rörtyper kommer
garanterat att bokas in, både på pre-amp-sidan och effektsidan.
Nu är det ju inte bara jobbigt och frustrerande med det svårfångade "perfekta ljudet", utan geeken i
mig får ju lite välbehövlig näring och ser faktiskt fram emot rörbyten och pillande på rattar och spakar!
Oj... Blev det här alldeles för teknikmuppigt nu? 
Vad tycker ni, ska jag fortsätta med den här tekniskt rätt djupdykande avdelningen eller blir det
bara en ointressant, jobbig och krånglig kombination av ord?
Inför giget på Anchor
Roddning på g med Sandras ass i förgrunden
Det var Sandra, Jocke och jag som flyttadee grejerna den här gången. De andra kom så fort dem kunde till stället. Eftersom vi fick giget för mindre än en vecka sen, plus att vi gigade på RoQ förra lördagen så var vi lite oroliga för att det inte skulle dyka upp folk. Sandra och jag hade därför gått på Anchor två kvällar förra helgen och satt upp affischer och delat ut flyers. Så fick vi se om det skulle ge resultat...
Da stage!
Det var länge sedan jag gigade på Anchor, närmare bestämt 4 år sedan(!!). Då spelade Vision förband till ett annat band som var bokat på Anchor. Den här gånger var det vi själva som blev bokade på Anchor, så det var mitt första riktiga giget där egentligen. Eftersom Human Desolation hade fixat ett gig till oss med dem den 5:e februari som blev inställt och det istället dök upp detta så tyckte vi det var grymt om dem kunde lira med oss också. Det är alltid kul att lira med polarband! Logen var dock väldigt liten för två band (läs 10 personer och deras packning).
Den minimala logen på Anchor
Bandmiddagen blev snabbt invaderad av polare, trevligt!
Efter roddningen av prylar och Mio och Elizabeth dykt upp så serverades det middag. Inte mycket att välja men en god köttgryta blev det till slut. Några vänner var där tidigt och gjorde oss genast sällskap. Klockan tio var det dags för soundcheck och då hade det börjat samlas folk men det såg fortfarande lite glest ut.
Alla glada och pepp i logen ^^
Jag och Lizzy och klotter...
Innan giget hängde vi en del och laddade backstage. När det väl dags och komma ut så slogs vi av hur mycket folk som dykt faktiskt, faktiskt nästan lika mycket som på RoQ fast på en torsdag! Och folk som såg oss i lördags hade kommit till Anchor för att se oss igen. Det peppade oss som fan!
Dags att gå ut på scen! Jag bakom kameran med gitarren i högsta hugg.
Just nu väntar vi på lite livebilder från kvällen, speciellt eftersom fotografen vi bokat plötsligt inte kunde komma. Men förhoppningsvis så dyker det upp lite livebilder på bloggen sen!
4 Octave Wonders Part 6 - Michael Kiske
"Dickinson made me want to be a singer....Kiske made me want to take lessons."
Citat från anonym på Youtube.
Falsetternas okrönte prins föddes den 24:e januari 1968 i Hamburg och är för evigt förknippad med power metal-hjältarna Helloween där han huserade mellan -86 och -93.
Sedan dess har han spelat in fyra soloplattor och medverkat i diverse projekt, mest känt av dessa är
förmodligen Avantasia. 2009 startade han bandet "Unisonic" som ska släppa sin debutplatta under 2011.
Innan Helloween sjöng han som 17-åring i bandet "Ill Prophecy" (iLL, inte romerska trean)som släppte en
demo men kom aldrig längre än så. Som 18-åring blev han kontaktad av Kai Hansen som sjöng och spelade
gitarr i Helloween. Hansen hade fullt upp med både gitarr och sång och tyckte bandet behövde en sångare
men Kiske avböjde deras första erbjudande p.g.a att han inte gillade soundet på Helloween's "Walls of Jericho".
Men i slutet av 1986 tackade han till slut ja och 1987 spelade in sin första skiva med Helloween - "Keeper of the
Seven Keys Part I" som blev vad som allmänt anses vara en hörnsten inom Power Metal
som är en genre jag alltid kommer hålla nära mitt hjärta.
"Halloween" från "Keeper of the Seven Keys Part I".
|
|
|
|
1988 kom uppföljaren som logiskt nog hette "Keeper of the Seven Keys Part II" som verkligen fick Helloween
att slå igenom ordentligt. Det blev också ett album som inspirerade och hjäpte till i skapandet av framförallt
europeiska band som "Stratovarius" och "Blind Guardian".
"Keeper of the seven Keys" från "Keeper of the Seven Keys Part II".
|
|
|
|
Kai Hansen hoppade senare av och 1991 resp. 1993 släpptes "Pink Bubbles go Ape" och "Chameleon", album
som bara de mest inbitna fansen verkade bry sig om och de ansågs som floppar. Det kan ha varit så enkelt att
de med dessa album började exprimentera och tog ett avsteg från den power metal som gjort dem stora.
1993 var också året Kiske lämnade Helloween eller fick sparken med orsaker som verkar vara standard inom
musikindustrin - "personal reasons" och "musical differences", vilket i verkligheten kan betyda vad som helst.
1996 släppte han sitt första soloalbum "Instant Clarity". Ett "snällt" album som lämnar mycket att önska av
oss som vill att han ska ta i lite när han sjunger. Väldigt lite power metal här...
"Always" från hans soloalbum "Instant Clarity".
(F.ö tillägnad avlidne Helloween-trummisen Ingo Schwichenberg)
|
|
|
|
Under 1996 skrev han också en bok som så vitt jag vet bara finns utgiven på tyska.
Hans andra soloalbum "Readiness to Sacrifice" släpptes 2001 och tog honom ännu ett steg längre från
sitt metalliska ursprung och han släpade t.o.m in symfoniorkestern i studion.
2003 gästsjöng han på Masterplan's låt "Heroes". Grym kombination med Jörn Lande och Michael Kiske!
|
|
|
|
2006 kom det tredje soloalbumet "Kiske" och är proppfull med mysiga ballader din
mormor gladeligen skulle nynna till.
Vi glömmer den och snabbspolar till nästa platta som kom ut 2008 och döptes till
"Past in Different Ways". En platta som innehåller nya arrangemang av gamla Helloween-låtar.
I mitt tycke bra mycket roligare än hans övriga soloplattor och det ger oss åtminstone en chans
att få bli lite nostalgiska och han drar in mer syre i lungorna än han gjort på väldigt länge.
"I Believe" från den plattan.
|
|
|
|
2008 var han också sångare på "New Era" som var debutplattan för Timo Tolkki's nya projekt
"Revolution Renaissance".
Här är "Revolution Renaissance" från bandets debutplatta "New Era".
|
|
|
|
Hans soloalbum kanske inte är så mycket för någon med flytande metall i ådrorna men
hans många gästinspelningar väger med råge upp för det. Jag kanske låter en smula negativ
när jag klankar ner på hans solo-prestationer men det är bara för att jag personligen inte är så
förtjust i det han åstakommit men han gör vad alla artister med integritet gör, det HAN vill göra
och för det ska han ha credd, oavsett om resultatet är metal eller pop.
Vi måste ju ha med en Avantasia-låt också! Här är låten "Wastelands".
|
|
|
|
2010 spelade han i ett album tillsammans med Amanda Somerville och det ryker både
Within Temptation och Evanescence om den plattan.
Här är "Silence" från "Kiske - Somerville":
 |
|
 |
|
Vi avslutar där vi startade, med Helloween när de var som allra bäst. Här med klassikern "I Want Out"
och vi passar på att tacka Michael för alla timmar av njutning han och hans makalösa pipa bjussat på!
|
|
|
|
http://www.michael-kiske.de/
http://www.myspace.com/unisonic
Kort recension av RoQ-giget
Foto: Niklas Lundqvist
Bloggaren Outer Heaven var och såg och såg oss på RoQ i helgen och har skrivit några ord om oss. Snygga bilder har han fått till också. Kolla in hans blogg vet ja! http://outerheaven.blogg.se/
Robbans födelsedagsfest
En glad Robban som fick hedersplatsen vid bordet
I lördags innan spelningen så firade jag något så ovanligt som Robbans 40-årsdag. Nog för att han fyllde år i tisdags förra veckan men eftersom det var en överaskningsfest så fick den inplanerade täckmantels-middagen inte verka misstänksam. Peter Andersson m.fl. samlade då ihop Robbans vänner och lät oss punktligt vänta klockan sju i restaurang Ohlson's källare.
Peter attackerar vitlöksmaten
Den mysiga miljön på Ohlson´s
När dörren äntligen öppnades däruppe, av vad vi kunde se var ett par välkända fötter, så tog det ändå ett bra tag innan de kom ner. Robban hade nämligen bestämt sig för att man inte kunde gå ner i källaren då man minsann brukade äta däruppe och det dessutom såg reserverat ut vid trappan till källaren. Inte kunde de säga till honom att det var dem som reserverat källaren så det var inte helt lätt att övertala honom att komma ner. Men en vit lögn efter annan om att man visst kunde äta därnere och att det inte såg reserverat ut så gick dem ner.
Mattias Kling med fästmö Sabina och Erik Sandberg
Mätta och betlåtna
Väl nere så blev han välkomnad med "Ja må han leva" samt ett specialnummer av Close-up som redaktionen gjort en extrabeställning på i samband med deadline för januarinumret av tidningen. I tidningen hade man samlat många av Robbans vänner och kollegor som han känt länge inom branschen som hade skrivit varsin text om ett minne eller flera om åren med Robban, förstås tillsammans med ett stort antal ocensurerade bilder som skulle få svärmor att rodna.
Ohlson´s - passande miljö för klistermärken
Fler vänner droppade in med presenter...
Ni kan ju föreställa er att Robban stod ganska djupt försjunken i specialnumret och var ganska okontaktbar ett tag, haha! En av kommentarerna var hur som helst "Ja, det var i alla fall det snyggaste Close-up-omslaget vi haft!" med glimten i ögat. En rolig sak var att ett feltryck hade undgått granskningen mitt på omslaget! Istället för den 25:e januari som är Robbans födelsedag så stod det 25:e juni. En liten miss som kan betraktas som stor, men som hade stort underhållningsvärde under hela kvällen.
Special-special-numret av Close-up! Snart i butikerna.. Eller näe?
Ett av de mer rumsrena uppslagen...
Efter några presenter och öl senare så var maten klar och alla samlades vid borden. Om ni någon gång ätit på Ohlson's så vet ni vad som gäller, vitlök für alles! Många diskussioner om de intressanta bilderna och presenterna utrönte vid middagsbordet. Vitlöken i maten var också förstås ett återkommande ämne då jag skulle giga med Frantic Amber något senare och då förslagsvis skulle få hålla andan för att inte skrämma bort publiken eller döda bandmedlemmarna. Tur att det finns tuggummi. :-)
Grattis Robban!
Helgens gig
Nu laddar vi inför giget nu på torsdag på Anchor!
Fotograf var Viktoria Popova.
Har ni någon favorit?
Demonoid
Demonoid grundades av bröderna Kristian, Gitarr (exTherion) och Johan Niemann, bas (Evergrey,exTherion) samt
Ricky Evensand, trummor (exTherion,Chimara,Soilwork) 2002 i Stockholm,Sverige. Therions huvudman Christofer Johnsson gick med som sångare.
2004 var det dags för debutalbumet "Riders of the Apocalypse" som är en konceptskiva som kretsar kring apokalypsens fyra ryttare.
Demonoid går direkt på knock med öppnings spåret "Wargods" som kör över dig som ett skenande godståg."Witchburners" spöklika riffmatta och kusliga mantra fäster direkt och mäktiga "End of Times" stormar fram.
2007 tar Emperor Magus Caligula (Dark Funeral) över sångmicken och produktionen för album nummer två påbörjas.
Demonoid albumet "Riders of the Apocalypse" har blivit lite av en raritet men du kan beställa den här eller prova amazon.com, e-bay och tradera.
