4 Octave Wonders Part 8 - Bruce Dickinson
Det kräver grymma komprimerings-skills för att klämma ihop Bruce Dickinsons väg mot stjärnorna i en 
300-sidors bok, än värre till bloggformat. Skills jag kanske inte besitter men here goes...
The Air Raid Siren, Bruce Dickinson föddes 1958 i England och efter en lite knackig uppväxt med ett ständigt flyttande och hoppande mellan skolor hamnade han som trettonåring på en internatskola vid namn Oundle. Det var där han fick höra Deep Purple's album "In Rock" för första gången och detta album är också i grunden ansvarigt för allt som sedan följde.
Vi hoppar till 1976, då han som 18-åring bytte skola till en katolsk (utan att vara praktiserande katolik) skola och där startade hans karriär som sångare. Han hörde två elever prata om att deras band behövde en sångare och Bruce ville prova och i rep-garaget blev de imponerade av sången och det ledde till inköpet av hans första mikrofon. Bandet de bildade splittrades dock kort därefter.
Efter sin examen stod han där som många andra gör, kliar sig i skallen och undrar vad han vill göra med sitt liv. Han gick med i armén i ett halvår men vantrivdes så han ansökte till Queen Mary Collage i London där han ville läsa historia. Hans föräldrar ville att han skulle fortsätta i armén men Bruce hävdade att han ville ta examen först, vilket bara var en ursäkt för att slippa armén. Väl nere i London började han genast leta efter band att sjunga i.
I skolan blev han inblandad i underhållningskommittén. Det öppnade några dörrar till branchen och han träffade på Paul White som spelade flera instrument, ägde en PA-anläggning och annan utrustning. Bruce föreslog att de skulle starta ett band tillsammans med trummisen Steve Jones som Bruce lärt känna. Speed hette bandet de bildade och även om bandet inte höll länge så inspirerade det iaf Bruce att fortsätta med musiken. Paul White hann ge Bruce lite gitarrlektioner, tillräckligt för att han skulle börja skriva lite egen musik.
"Singer wanted for recording project" var annonsen i Melody Maker Bruce nappade på eftersom han aldrig varit i studio förut och ville förstås prova på det. Det var bröderna Phil och Doug Siviter med deras band Shots som hade annonserat. Bruce skickade en kassett och de kallade ner honom till studion och blev så pass imponerade att de ville ha honom i bandet.
Shots spelade regelbundet på pubar och en kväll på puben Prince of Wales i Kent fick de besök av Barry Graham (den maskerade trummisen Thunderstick) och Paul Samson och ett par veckor efter denna spelning ringde Paul upp Bruce och frågade ifall han ville gå med i Samson. Bruce insåg förstås fördelarna med ett mer etablerat band och hoppade på tåget som avgick 1979. Livet med Samson visade sig dock inte vara en dans på rosor och inte alls vad han hade trott om band på den här nivån:
"In my naïveté I thought people who were in rock 'n' roll bands were great artists, and it was a huge shock to the system to realise that they weren't, that they didn't even aspire to be, really. Some of them did, maybe, but some of them, like Samson, were very frightened of the idea." - Bruce Dickinson.
På första utgåvan av Samsons första album "Survivors" sjunger Paul Samson och senare släpptes utgåvan
samma åtta låtar men med tillägget av fem av dessa låtar med Bruce på sång.
Samson med "Vice Versa"
1981, efter ytterligare två album med Samson, "Head On" och "Shock Tactics" hoppade han av och provsjöng för Iron Maiden och svaret han fick var ett kort "Hey... you got the job."
Efter några gig med Iron Maiden började de skriva på låtar till "The number of the Beast". Detta album blev så väl mottaget att en världturné följde och det blev en av deras längsta turnéer någonsin. "The Number of the Beast" kommer för alltid att anses som ett metalliskt mästerverk och det massiva användadet av 666 kommer till stor del från detta album.
En anekdot från inspelningen av denna skiva är från producenten Martin Birch som var inblandad i en bilolycka och fick räkningen från verkstaden som uppgick till 666 pund. I vidskeplighetens namn vägrade han betala denna summa och krävde att de skulle ändra summan till 665 eller 667 pund.
Smeknamnet "Air Raid Siren" kommer från skriket i slutet av introt från låten "The Number of the Beast".
Skriket var för övrigt inte menat att vara där utan var ett resultat av frustrationen av timmar och åter timmar av inspelning av introt medans Martin Birch letade rätt sound. Bandet gillade skriket så mycket att de lät det ligga kvar på inspelningen.
Dickinson fick sina första låtskrivar-credits på "Piece of Mind" som kom 1983 och "Powerslave" som släpptes året efter. Låtarna var "Flight of Icarus" och "2 Minutes to Midnight".
Efter World Slavery Tour som blev deras längsta turné någonsin tog bandet en välbehövlig vila på sex månader och Bruce ägnade mycket av denna tid till att träna fäktning, en idrott han utövat sedan han var 13 år.
Efter pausen var det dags för nästa platta men Bruce var inte odelat nöjd med "Somewhere in Time" som
släpptes 1986. Han gillade inte det progressiva sounded och han var inte alls delaktig i låtskrivandet till detta album. Ytterligare en turné följde och väl hemma igen började låtskrivandet för "Seventh Son of a Seventh Son". Efter turnén som följde bestämde de sig för ett års vila.
1990 följde "No Prayer for the Dying" och denna platta gick inte lika bra som föregångarna.
Bruce hade en alldeles "egen" låt på denna skiva och det var "Bring Your Daughter to the Slaughter".
En låt som för övrigt skrevs till filmen A Nightmare on Elm Street 5.
Det var också under 90-talet som Bruce utbildade sig till pilot och har sedan dess agerat pilot på åtskilliga
flygningar för brittiska flygbolaget Astreus.
1992 hade bandmotorn Steve Harris fixat en helt egen studio och "Fear of the Dark" spelades in i denna studio. Denna platta fick ett bättre mottagande än föregångaren och enligt Bruce var det på denna platta de försökte hitta sina rötter igen och jag tycker väl de lyckades rätt bra med det. Ingen Maiden-konsert är komplett utan allsång till "Fear of the Dark"!
Trots framgångarna så lämnade Bruce Iron Maiden 1993 för att koncentrera sig på sin solokarriär.
Hans solokarriär hade satt fart redan 1990 och "Tattooed Millionaire" släpptes detta år. "Tattoed Millionaire" var till stora delar ett samarbete med gitarristen Janick Gers från Gillan.
"Balls to Picasso" släpptes 1994 och följdes av "Skunkworks" 1996. 1997 kom "Accident of Birth" där
Adrian Smith (ex-Iron Maiden) gästspelade och detta album blev mer metal än hans tidigare mer
rock-orienterade album.
Titellåten från "Accident of Birth"
"The Chemical Wedding" släpptes 1998 och på detta album återfinner vi Adrian Smith på gitarr.
Denna platta inspirerades av den engelska poeten och målaren William Blake.
I februari 1999 återförenades Iron Maiden med både Bruce Dickinson och Adrian Smith men det innebar inte ett slut för hans soloarbeten. "Tyranny of Souls" släpptes 2005 och det är hans senaste soloalbum.
"Brave New World" från 2000 blev återföreningsplattan och efter flitigt turnernade kom "Dance of Death" 2003.
Dance of Death (orchestral version)
Angående låtens text älskar jag för övrigt följande Youtube-kommentar: "I don't think it's a good idea to be
walking through the everglades at night regardless if you've been drinking or not. Just saying."
2005 gav de sig ut på The Early Days World Tour där de bl.a spelade på Ullevi inför 60.000 åskådare.
En konsert som också sändes till 60 miljoner metaltörstande människor runt om Europa.
"A Matter of Life and Death" släpptes 2006 och fick ett lysande mottagande med bl.a 5/5 av Kerrang!
och 10/10 i Metal Hammer. Turnén som följde lämnade dock många besvikna då de valt att spela hela
albumet från början till slut. Visst spelade de några gamla dängor mot slutet men många klassiker uteblev med detta upplägg.
2008 gav sig bandet ut på ännu en turné och denna gång med ett "eget" flygplan. Ed Force One heter planet och är en Boeing 757 med Maiden-grafik och en av de som skötte spakarna var förstås Bruce Dickinson.
Rekommenderar starkt DVD'n Flight 666 som kom 2009!
Hela fyra år fick vi vänta på ett nytt studioalbum men den som väntar på något gott... 2010 släpptes till slut "The Final Frontier" och det är en platta jag håller som en av de fem bästa skivsläppen under 2010.
Förutom all tid han ägnat inom musiken och bakom spakarna i diverse flygplan har Bruce hunnit med att skriva två böcker, producera tre barn och varit nära olympiska spelen med sin fäktning.
Avslutningsvis så klassar jag inte Iron Maiden som ett band, utan en instutition och utan dem hade vi inte gottat oss i all metal vi nu gör! Visst, Steve Harris må vara mannen bakom det mesta och bästa bandet gjort men utan Bruce Dickinson hade vägen till tronen de nu sitter på definitivt varit längre och slingrigare.
Jag vet inte hur länge vi får vänta på nästa album men en sak är säker, vi har inte hört eller sett det sista av The Air Raid Siren! Up the Irons!
http://www.screamforme.com/
http://www.ironmaiden.com/index.php?categoryid=14&p2_articleid=330
Kul att äntligen läsa lite mer om denna hjälte och en av dom i särklass bästa frontfigurena.
Trevligt inlägg. Dock skrattade jag så tårarna rann när jag läste""A Matter of Life and Death" släpptes 2006 och fick ett lysande mottagande med bl.a 5/5 av Kerrang! och 10/10 i Metal Hammer." Dessa engelska musikjournalister utan känsla för kvalitet.
Bruce! En riktigt bra jävla sångare.
Jag skrev om honom själv nyss. Vi skriver om samma sångare lite nu och då. :D
http://fredrik-d.blogspot.com/2011/02/varldens-basta-heavy-metalsangare-pa.html
Hur som helst är han riktigt jävla bra. Han är lite av en perfekt heavy metalsångare. Tycker jag alltså. 8)
