Sonisphere Stockholm - en festival i vattnets tecken! Del 2
Sandra och jag på Slayer
Det här andra och sista delen av Sonisphere-bloggen... Efter Slayer gick vi och köpte öl i tältet och upptäckte att det knappt var någon kö till ölen! Inte för att det var en speciellt billig öl, snarare den dyraste i festivalminne, men med tanke på hur mycket folk det var så verkar det som Sonisphere faktiskt har gjort ett bra jobb det här året! Vi träffade på några vänner i tältet och gick sedan vidare till Alice Cooper. Allt medans det bara regnade och regnade...Alice Cooper var som vanligt bra men kunde inte jämföras med Slayers grymma spelning. Dock så får man alltid en varm känsla i sitt hårdrockshjärta när när han tar fram giljotinen!
Först så var vätan inte så svår men den kom längre och längre in... Till slut var man helt dyngsur och kall in i benmärgen, inte en cm på kroppen var torr! Dålig grej att bli sjuk efter det här när vi båda ska på Summer Breeze om en vecka! Det var då som vi beslutade oss för att åka hem en sväng och byta om för att sedan komma tillbaka till Maiden! Ingen av oss kände för att se varken Mötley Crüe eller Hammer Fall. Så vi åkte hem, duschade, bytte om och klämde i oss varsin pizza! På vägen till tunnelbanan hittade vi också ett löst Sonisphere-band, någon som tröttnat totalt på regnet då uppenbarligen. Så på vägen tillbaka drog vi med Sandras kille Jonas som inte hade lyckats få tag på biljett till festivalen. Han skulle åtminstone få se Iron Maiden!
Lite sne över att vara blöt, till och kameralinsen var körd!
Kladdigt värre..
På väg andra gången så lyckades vi smuggla in paraplyer på området, en gömd i jackan och den andra i uringningen. Ja, tro det eller ej! Det var paraplyförbud. Hur som helst, varma och torra (i jämförelse) så väntar vi ivrigt på Iron Maiden... De börjar spelningen med att spela The Wicker Man och efter 2:a eller 3:e låten så börjar redan första skaran med fans att sjunga "Happy Birthday". Bruce avbryter det snabbt med några ord om gammal och fortsätter sedan direkt med låt på låt. Det kändes som att Iron Maiden ansträngde sig med att ge så lite utrymme för födelsedagsfirande som möjligt, då de började på en ny låt så snart de slutat en annan. Vissa säger att det berodde på att de inte kände att de kunde ta sånt utrymme på en festival, när de inte arrangerar giget själva. Andra säger att Bruce inte kände för att reflektera så mycket över sin stigande ålder. För min del så anser jag att han inte behöver vara orolig då hans röst fortfarande håller och han fortfarande gör en kalasshow varje gång på scen. Att han sedan ser 20 år yngre får en att undra om han inte har några vampyrgener som går i släkten.
Födelsedagsbarnet
På bättre humör! ;-)
Låtvalet var kanske inte det starkaste jag sett Iron Maiden göra då jag kände att många låtar saknades, även om de gjorde i överlag bra val av nya låtar. De kunde lätt för min del kört en halvtimme till! Men säger jag kanske bara för att jag var varm och ombytt. Iron Maiden dedikerade låten "Blood Brothers" till vår bortgångne Ronnie James Dio, jag föll då en tår eller två...
I väntan på skjuts med smugglade paraplyer så trängdes vi med en massa människor vid statoil-macken nära universitetet. Fler hade tänkt som oss att det är säkert ingen som tänker på bli upphämtad här. Så det var smockfullt, både med människor, bilar och stressade taxichafförer. Lång tid tog det innan vi blev hämtade eftersom bilarna rörde sig i snigelfart. Vi trodde dock ändå att det var bra att vi hade turen att bli hämtade, med tanke på skräckhistorien vi hört om Where the action is!-festivalen. Men så fel vi hade! De som tog tuben hade inga problem, varken med att ta sig ner i tunnelbanan eller att ta sig på en vagn. SL hade satt in extra tåg så det kom ett nytt tåg varje minut - bra SL!
Sandra med sin karl Jonas
Lite summerat så var väl Sonisphere en stor besvikelse med tanke på vädret, men arremangemangsmässigt så slog festivalen sitt förra snitt med hästlängder! Att Hammerfall ersatte Heaven and Hell (DIO R.I.P), var en riktigt katastrof. För att citera min kära sambo som sa det så bra: "Det är ungefär som att Idol-Erik skulle ersätta Michael Jackson..." Jag kan bara hålla med. Slayer gjorde som sagt sitt bästa gig jag någonsin sett, och Maiden leverar fortfarande, trots blekt låtval.
Sandra, Jonas och jag med smugglade paraplyer
Kommentarer
Postat av: Grimgoth
Härliga klipp du bjuder på måste jag säga!
"nu är det nära" gillar jag där...
synd att man inte såg er två heta brudar bland vimmlet också må jag säga ;)
Postat av: Vanadesse.
ja fy fan vilken jävla skitväder det var. helt sanslöst!
Trackback
